En primordial människa

Den primordiala människan vet av sig själv att Gud finns till; den fallna människan känner inte till det utan lär sig det.
Den primordiala människan är alltid medveten om Gud; den fallna människan som lärt sig att Gud finns till strävar ständigt efter att medvetandegöra detta.

Den primordiala människan älskar Gud mer än världen; den fallna människan älskar världen mer än Gud och ägnar sig därför åt försakelse.

Den primordiala människan skådar Gud i allt och känner till urtyperna och väsendena och är inte instängd i tvåfaldigheten ”kött” och ”ande”; den fallna människan skådar inte Gud någonstans. Hon förnimmer världens yttre kännetecken, men inte Guds avspegling.

Frithjof Schuon