Frithjof Schuon: Frågor och svar

I. Andlighet

Fråga : Ni har skrivt mer än tjugo böcker rörande ämnet religion och andlighet. Er första bok har titeln The Transcendent Unity of Religions. Får jag fråga er på vilket sätt man skall tolka denna enhet?

Frithjof Schuon: Min utgångspunkt är att förekomsten av olika religioner utesluter var och en av dessa religioner. Detta skulle kunna innebära att endast en religion är sann och att de andra är falska. Men det skulle även kunna betyda att alla är falska. Min uppfattning är i verkligheten att alla religioner är sanna, inte till deras dogmatiska exklusivism utan till deras gemensamma inre innebörd. Detta synsätt sammanfaller med den rena metafysiken eller vad vi kallar philosophia perennis.

Q. : Hur kan man med säkerhet veta att denna metafysiska innebörd är sann?

F.S.: Det metafysiska perspektivet är grundat på en form av intellektuell intuition som till sin natur är ofelbar eftersom den betecknar det rena intellektets skådande i motsats till profan filosofi som verkar förnuftsmässigt, d.v.s. utifrån logiska antaganden och slutledningar.

Q. : Vad spelar i så fall religionen för roll?

F.S.: Det religiösa, dogmatiska eller teologiska perspektivet är grundat på uppenbarelse och dess huvudsakliga syfte är inte att förklara tingens natur eller universella principer utan att rädda människan från synd och fördömelse samt att skapa en sann social samhörighet.

Q. : Varför behöver vi då metafysiken när religionen räddar oss från synd?

F.S.: Metafysiken tillfredställer den intellektuellt begåvade människan, och dess sanning berör inte blott vårt tänkande utan den genomtränger hela vår varelse. Därför verkar metafysiken bortom filosofin i ordets gängse mening.

Q. : Vad är alla människor i behov av i fråga om andlighet?

F.S.: Tre ting: Sanning, andlig praktik och dygd. Ren och obeslöjad sanning sammanfaller med metafysik. De religiösa principerna betecknar de metafysiska sanningarnas symboler och den djupare förståelsen av den religiösa symbolismen kallas esoterism. Den rena metafysiken finns förborgad i alla religioner.

Q. : Och hur är det med den religiösa praktiken?

F.S.: Den religiösa praktiken består väsentligen av bön och andakt. Det finns fyra former av bön: (1) kanonisk bön, såsom Herrens bön; (2) personlig bön vars kanske mest ypperliga föredöme finns i Psalmerna, (3) hjärtats kontemplativa bön som betecknar mystik andlighet och som förutsätter vissa villkor. Berättelsen om ”Den ryska pilgrimen” erbjuder ett exempel på hjärtats kontemplativa bön; (4) metodisk åkallan, som till exempel finns föreskriven i hinduiska texter om japa-yoga.

Q. : Vari består dygden?

F.S.: Dygden inträffar efter sanningen och den andliga praktiken. Den utgör så att säga det andliga livets tredje dimension. Å ena sidan består dygden av en omdömesgill, hälsobringande och givmild hållning. Å andra sidan inbegriper dygden själslig skönhet och inneboende värdighet. Utan dygd är all doktrin och religiös praktik gagnlös.

Q. : Ni nämnde tidigare den intellektuella intuitionens betydelse. Besitter alla människor denna andliga fakultet?

F.S.: Ja och nej. Alla människor har i princip intellektuella förmågor av den enkla anledningen att människan är människa. Men den intellektuella intuitionen – ”hjärtats öga” – är dold under ett lager av is pga människans fall [och separation från det gudomliga]. Vi kan med andra ord säga att ren intellektion är en gåva som alla människor i allmänhet inte besitter.

Q. : Är det möjligt att förstärka denna högre intuition?

F.S.: Det finns inget behov att utveckla den. Människan kan blott räddas genom sin tro. Men det är uppenbart att en from och kontemplativ människa besitter mer intuition än en världslig människa.

II. Konst

Q. : Får jag lov att fråga vilken roll konsten har för människans andliga villkor?

F.S.: Man kan säga att efter dygden är konsten – i ordets vidaste mening – en naturlig och nödvändig dimension av den mänskliga tillvaron. Platon sade: ”Skönhet är det Sannas majestät.” Låt oss säga att konsten – inklusive hantverk – är sanningen och skönhetens avbildning i världslig form. Konsten är ipso facto urtypernas avbildning. Den är väsentligen en ”exteriorisering” med utgångspunkt i en ”interiorisation”. Konst betecknar inte kringspriddhet eller söndring utan skärpt uppmärksamhet, en väg till Gud. Alla traditionella civilisationer har skapat en grundstomme som bär upp skönheten: en naturlig och ekologiskt sett oumbärlig omgivning för andligt liv.

Q. : Vilket är kriteriet för att bedöma ett konstverks värde vad beträffar andlig ”inspirationsnivå”?
F.S.: Den heliga konstens urtyper består av himmelska inspirationer, ty all konst hämtar sin inspiration från konstnärens andliga läggning. Kritieriet för att bedöma ett specifikt konstverks betydelse är dess uttryckssätt och förfarande, dess stil.

Q. : Skiljer sig kriteriet i fråga om skilda konstarter, såsom målning, skulptur, dans, musik, poesi, arkitektur?

F.S.: Nej, kriteriet är detsamma och skiljer sig inte för olika konstarter.

Q. : Skönheten rymmer vad man kan kalla för ett ambivalent element i bemärkelsen att den tilltalar människans världsliga själförhärligande och samtidigt stärker hennes guderinran. Vad är det i er uppfattning som gör att ambivalensen är mer uttalad hos vissa konstarter än hos andra?

F.S.: Målning och skulptur är mer förståndsmässiga [cerebrala] och mer objektiva konstformer än poesi, musik och dans som har en mer sinnlig och subjektiv karaktär. Av den anledningen har de tre senare konstarterna en mer uttalad ambivalens.

Q. : Tillämpas det hinduiska begreppet ”darshan” i beskådandet av konst och skönhet?

F.S.: Det hinduiska begreppet darshan tillämpas givetvis i varje estetisk eller konstnärlig erfarenhet men det inbegriper inte bara ett skådande utan även sinnliga och granskande perceptioner.

Q. : Finns det med andra ord en naturlig förbindelse mellan skönhet i ordets vidaste mening och esoterism?

F.S.: Ja, det finns en förbindelse mellan skönhet och esoterism, ty ”Skönheten är det Sannas majestät.” Traditionell konst är esoterisk, inte exoterisk. Exoterismen intresserar sig för moral, inte för skönhet. Det händer till och med att exoterismen motsätter sig skönhet till följd av moraliska missuppfattningar.

Q. : Är det berättigat att säga att esoterismen har vissa förmåner i fråga om konst och skönhet som skrider bortom de skilda exoterismernas begränsningar och inskränkningar?

F.S.: I princip har esoterismen vissa förmåner som överskrider exoterismens begränsningar men i verkligheten kan esoterismen sällan utöva dessa förmåner. Det inträffar inte desto att esoteriska konstuttryck, såsom dervischernas dans eller tibetansk målning, fördömts från exoterismen.

Q. : Vid sidan om ”de sköna konsterna,” förekommer till exempel i Japan att man har blomsterarrangemang, teceremonier eller stridskonst som betraktas (eller ursprungligen betraktats) vara uttryck för andlighet. Hur kommer det sig att en till synes vardaglig syssla såsom att förbereda te kan bli ett verktyg för andlig baraka (välsignelse)?

F.S.: Zen konsterna – däribland teceremonin – gestaltar vissa av Buddhas handligar, eller låt oss säga den ursprungliga människans handlingar. Buddha bar aldrig ett svärd, men ifall han hade gjort det, hade han gjort det som en Zen mästare. Att handla såsom Buddha beträffande exempelvis förberedandet av te står som uttryck för att man tillägnar sig en aspekt av Buddha natur, vilket öppnar Upplysningens dörr.

Q. : Modern konst är inte traditionell, men betyder det att ett modernt konstverk nödvändigtvis är bristfälligt?

F.S.: Nej, ett modernt konstverk – modern i ordets vidaste mening – kan gestalta skilda kvalitéer beträffande såväl innehåll som förfarande i förhållande till konstnären själv. En del traditionella skapelser är bristfälliga och en del icke-traditionella skapelser är utsökta.

Q. : Vad innebär konst för konstnären själv?

F.S.: Genom att skapa ett utsökt konstverk omvandlas konstnärens själ, ty han eller hon avbildar på ett sätt sin egen urtyp. Varje konsthandling är i princip en form av självförverkligande. En konstnär kan förbli medvetet oberörd av obetydliga och nedrivande motiv men hans eller hennes hjärta är till fullo närvarande i fråga om upphöjda och djuplodande motiv.

III. Ursprunglighet (primordialitet)

Q. : Er bok The Feathered Sun visar prov på er förkärlek för de amerikanska indianerna. Får jag lov att fråga vad denna förkärlek utgår ifrån?

F.S.: De röda indianerna – och särskilt stäppindianerna – har mycket gemensamt med Japans samurajer, vilka mestadels praktiserade Zens andlighet. I fråga om dygd och estetik var stäppindianerna en av denna jords mest fascinerande folk. Det stora misstag som man begick på 1800-talet var att skilja mellan ”en civiliserad” och ”en vilde”. Det finns distinktioner som är långt mycket mer verkliga och väsentliga. Det är uppenbart att ”civilisation” i ordets gängse mening inte skänker människan hennes sanna värde. Och begreppet ”vilde” är inte heller passande för att beskriva indianen. Det som ger människan hennes sanna värde är varken världslig kultur, praktiskt förnuft eller uppfinningsrikedom, utan hennes attityd till det Absoluta. Den som känner det Absoluta glömmer aldrig förhållandet mellan människan och den oskuldsfulla naturen. Naturen är vårt ursprung, vårt hemland och bär ett genomsynligt budskap från Gud. Den arabiske historikern Ibn Khaldun hävdade att den verkliga civilisationens förutsättning är jämvikten mellan nomader och stadsbor, d.v.s. mellan Naturens friska barn och företrädarna för förkovrade kulturella värderingar.

Q. : Era konstböcker The Feathered Sun och särskilt Images of Primordial and Mystic Beauty berör mysteriet helig nakenhet. Kan ni med med ett par ord beskriva innebörden i detta perspektiv?

F.S.: Helig nakenhet, som inte blott spelar en viktig roll för hinduer utan även för de röda indianerna, grundar sig på det analoga sambandet mellan det ”outmost” och det ”inmost”. Kroppen betraktas som ett förkroppsligat hjärta samtidigt som hjärtat införlivar och avbildar kroppen. ”Ytterligheter möter varandra”. I Indien anses nakenhet främja den andliga ”influensens” utstrålning och man menar att kvinnlig nakenhet i synnerhet gestaltar Lakshmi och därför har en gynnsam effekt på omgivningen. I allmänhet är nakenhet ett uttryck för – och framkallar visuellt – en återvändo till väsendet, ursprunget, urtypen, och därför till det himmelska tillståndet. Helgonet Lalla Yogishvari från Kashmir utbrast när hon fann det gudomliga Självet i sitt eget hjärta: ”Därför dansar jag naken.” För att vara mer precis rymmer nakenhet de facto en tvetydighet till följd av människans [lägre] åtrå och begär. Men för människan står inte blott detta begär att finna utan hon har även skänkts gåvan att kontemplera vilket upphäver begäret. Så är även fallet med den heliga nakenheten. Inte blott förförelsen av yttre åsyn står att finna utan även det yttres metafysiska genomsynlighet vilket genom våra sinnen låter oss förnimma urtypens väsen. När Sankt Nonnos beskådade Sankt. Pelagia döpas naken i en bassäng prisade han Gud för att den mänskliga skönheten inte blott är en frestelse till förfall utan även ett verktyg för människans uppstigande mot Gud.


IV. Budskapet

Q. : Vad är ert budskap till den vanliga människan?

F.S.: Bön. Att vara människa är att vara knuten till Gud. Förutan detta har livet har ingen innebörd. Bön och naturligtvis skönhet; ty vi lever i en mångfald av former och inte i ett moln. I första hand själens skönhet och i andra hand skönheten hos de symboler som omger oss.

Q. : Ni har talat om metafysik men vad är kärnan i denna tidlösa visdom?

F.S.: Metafysik inbegriper väsentlighet, att urskilja mellan det Verkliga och det synliga, eller det skenbara, vad som i vedantiska termer kallas Atma och Maya, d.v.s. det gudomliga och det kosmiska. Metafysik berör även Mayas rötter i Atma – detta är den gudomliga personifikationen, den skapande och uppenbarande Guden – samt Atmas avbildning i Maya – allt som är positivt eller gott i världen. Det väsentliga är att metafysisk kunskap förutsätter intellektuell, psykisk och moralisk assimilation, och att urskillning förutsätter uppmärksamhet, kontemplation och förening. Metafysisk teori definieras följaktligen inte i enlighet med ordets moderna innebörd utan metafysiken är i väsentligt avseende helig. Känslan för det heliga är en nödvändig förutsättning för metafysiskt förverkligande i likhet med varje andlig väg. För den röda indianen liksom för hindun är hela skapelsen helig. Den moderna människan måste lära sig något av detta eftersom det i sin vidaste mening är en ekologisk fråga. Först och främst behöver människan bönen, och sedan: tillbaks till Naturen! Man kan hävda att det visserligen är för sent idag att återvända till Naturen, men var och en är ansvarig för vad han eller hon gör och inte för vad andra gör. Ty var och en av oss står inför Gud och vi kan göra det som vår odödliga själ kräver av oss. Det första steget tillbaka till Naturen är handlingarnas och hållningens värdighet. Detta skapar en stämning där bönen känner sig hemma, ty värdigheten har del av den oförgängliga Sanningen.